|
|
Fritidsvetarna Institutet för Fritidsvetenskapliga Studier |
|
|
Schole Otium Leisure Fritid |
||
|
Utvecklingsområden: 4 Folkbildning, föreningsliv och civilsamhälle |
Resa bland turistböcker Recension av: Sahlberg, Bengt, Möten, Människor och Marknader. Om turism och resande. Liber/ETOUR, 2001. På resande fot. 23 forskare skriver om turism och upplevelser. Sellin/ETOUR, 2001. Reseberättelser. Idéhistoriska resor i sociala och geografiska rum. Lena Eskilsson - Mohammad Fazlhashemi (red.), Carlssons 2001. Turisme. Tradisjoner og trender. Arvid Viken (red.). Gyldendal Oslo 2001.
Bengt Sahlberg är ”Skandinaviens första professor inom ämnet turism” och har skrivit boken, Möten, Människor och Marknader. Om turism och resande, utgiven av det europeiska turismforskningsinstitutet ETOUR i Östersund. Boken lanseras som ”ett unikt arbete som på ett genomgripande sätt klargör sambanden mellan resande och samhällsutvecklingen”. Ganska snart blir dock läsaren besviken. Man får sig inledningsvis till livs en trivsam berättelse om lite av varje. Analyser är dock mer tunnsådda. Begreppet ”destination” är central i internationell turismvetenskaplig litteratur. Sahlberg noterar detta och skriver ”att teoretiskt och operationellt närma sig begreppet destination är inte problemfritt”. Just precis! Av en turistprofessor förväntar sig läsaren en akademisk utläggning om begreppets olika dimensioner. Så icke! Sahlberg stirrar detta och andra problem i vitögat för att sedan galant smita förbi dem. Efter halva boken kommer Sahlberg in på handfasta data hämtade ur Turist- och resedatabasen. Med siffror ur denna vill Sahlberg ”i mer jordnära termer” beskriva hur svenskar och utlänningar turistar i Sverige. Med kartor, tabeller och cirkeldiagram får vi reda på vem som har bott var och hur. En av hans jordnära slutsatser blir att ”svenskarna i hög utsträckning har besökt såväl platser med större turistiska attraktioner som andra platser i landet”. Den slutsatsen köper jag! För alla som vill veta var och när folk bor i campingstugor eller i vandrarhem är Sahlbergs bok en guldgruva. Vi andra, som undrar om vi har en turismvetenskap i Sverige, får fortsätta att undra. Mångvetenskapligt om turismen ETOUR står också bakom, På Resande Fot. 23 forskare skriver om turism och upplevelser, och vill med boken slå ett slag för turismforskningen i Sverige. ”Aldrig tidigare i Sverige har turismen blivit belyst ur ett så brett vetenskapligt perspektiv och av en så meriterad författarskara”, skriver Olle Melander, tidigare vd för ETOUR, i inledningen. I detta har han rätt. Författarna är nästan alla docenter eller professorer i sina ämnen. Den vetenskapliga spridningen är också imponerande. Litteraturvetaren Göran Hägg söker i litteraturen efter tidiga turister. Goethes resa till Italien 1786 brukar räknas som turismens början. Men Hägg vill förlägga den 15 år tidigare. Då skrev Rousseau i Bekännelser om sina vandringar i Alperna. Av hälsoskäl tvingades han stanna och kunde då knappast undgå att notera natursceneriet. Det hade andra förvisso gjort tidigare, men de hade bara sett strapatser. Hägg visar hur författare både har skapat destinationer och agerar turistguider. Mårbacka och Övralid är exempel på de första. Med Hemingway i bagaget kan vi resa i Europa för att söka efter jakt, fiske och fylleri. Fast Hägg frågar sig vad receptionen på Gritti Palace skulle säga om vi om morgonen berättar att vi skjutit sönder toalettstolen? ”Kockeri” är den senaste ”idrotten” som vi svenskar är duktiga i. Däremot tycks vårt hemvändande kocklandslag, med guldmedaljer runt halsen, aldrig ha blivit mottagna efter förtjänst på Sergels Torg. Urban Laurin skriver om ”den turistiska måltiden”. Ett välfunnet uttryck, ty vad vore en turistresa utan en god matupplevelse? Laurin har verkat vid Restauranghögskolan i Grythyttan, som har gjort gastronomi till ett akademiskt ämne och blivit en del av Örebro universitet. Ett gott exempel på akademiskt nytänkande! Laurin kritiserar turismforskningen. Statistiken visar att turister, bor, äter, handlar och reser. Men, frågar sig Laurin, ”upplever de inget?” För positivistiskt inriktade turistforskare är frågan en rak höger! Hur mäter man en upplevelse? Laurin påpekar att ”forskningen om turism i allmänhet och måltider i synnerhet, behöver ställa nya frågor och använda nya metoder för att söka svaren”. Just så! Laurin pekar på att krogarna har blivit viktiga mötesplatser där människor kan uppleva gemenskap, solidaritet, vänskap och kärlek. Här har Laurin ännu en poäng. I en tid då folkrörelsernas samlingslokaler i allt högre grad blir ”madrasserade garderober” för en minskande skara aktivister, kan kanske krogarnas historiska roll som sociala, kulturella och politiska centra i grannskapet kanske återskapas? Landskapsarkitekten Patrik Grahn pekar på naturens betydelse för upplevelser och rekreation. Att promenera i naturen är nog det mest effektiva sättet att stressa av från vardagslivet. Det är också under sådana kravlösa perioder, som vår kreativa förmåga stimuleras. Utarbetade personer som får vila ut i naturen får snabbt humöret tillbaka, skriver Grahn. Den kunskapen har få noterat i debatten om ”ohälsan i arbetslivet”. Till detta anknyter miljöpsykologen Terry Hartwig, som genom experiment kan visa att naturmiljöer bättre stöder återhämtning än stadsmiljöer. Betydelsen av tysta och lugna rekreationsområden som stimulerar till kontemplation är viktiga. Detta får betydelse för turismplaneringen. Det är viktigt att skilja tysta rekreationsområden från områden med turistiska attraktioner. Hartwigs slutsats bör också skänka eftertanke åt den stressade storstadsbon som även under semestern och annan fritid ”måste” hinna med så mycket som möjligt. Den protestantiska arbetsetiken har ju inpräntat i oss betydelsen av att vara nyttiga och målmedvetna dygnet och året runt. Att bara ”lata sig” är väldigt fult! Nationalekonomen Anne Marie Pålsson försöker sätta pris på turismen. Det är inte lätt, särskilt som Pålsson utgår från Nationalencyklopedins ålderdomliga definition på turism, där endast ”fritidsturismen” räknas in i begreppet. Sedan 1970-talet räknas även ”affärsturismen” in i begreppet, vilket Nationalencyklopedin inte upptäckte. Svårigheten är att i statistiken skilja på de två delarna. Pålsson gör annars ett lovvärt försök att från nationalekonomiska teorier förklara turismens utveckling. Samma skrivsätt använder företagsekonomen Magnus Henrekson, som kritiskt granskar de storvulna påståendena om turismen som ”världens största näring”. Henrekson har studerat småföretagarbranschens ekonomi. Skattelagstiftningen gör det obetalda egenarbetet lönsamt i Sverige. Därför målar vi på semestern hellre om huset själva än betalar en målare. Samma gäller för mathållningen. I Sverige har därför den privata tjänstesektorn sedan 1970 bara stigit med 20 %, medan den i USA har mer än fördubblats. Dykturism är en slags historisk turism. Många gamla vrak hotar dock att bli förstörda av vrakplundrare eller okunniga amatördykare. För detta varnar marinarkeologen Carl Olof Cederlund. Boken avslutas med en framtidsinriktad artikel av Björn Fjaestad om rymdturismen, som ju redan är här. Boken är ojämn. Flera artiklar saknar relevans för turismforskningen och hade passat bättre i STF:s årsbok. Andra är högst läsvärda, men författarna har fått för lite utrymme. Att tränga ihop 23 författare på 200 sidor är inte bra. Jag tvivlar också på att boken för turismvetenskapen framåt. Ingen av författarna arbetar reguljärt på turistutbildningarna i Sverige. Endast några har tidigare publicerat sig inom turismforskningen. Boken visar att man kan anlägga ett turistiskt perspektiv på olika problemfält, men det är en annan sak. Boken ger också en glättad och okritisk bild av turismen. Resonemang kring dess sociala, ekonomiska och politiska ojämnlikheter saknas nästan helt. Henrekson är undantaget. Att stat och kommun i de allra flesta länder engagerar sig i turismen har redaktionen inte heller noterat. Turism som idéhistoria Reseberättelser. Idéhistoriska resor i sociala och geografiska rum är skriven av 16 idéhistoriker och har ingen uttalad koppling till turismvetenskapen. Boken visar att vi kan göra en resa utan att vara turister. Anders Kjellberg skriver om 1800-talets ”fyiognomister”. De trodde att en människas utseende var en återspeglig av hennes moraliska, sociala och kulturella karaktär. Därför skrevs handböcker om resor i människans inre och yttre. Peder Aléx slår fast att idéer inte sprids av sig själva. Tvärtom! Spridningseffekten var resultatet av ett idogt arbete av resande folkbildare och folkrörelsemänniskor i förra seklets begynnelse. Städernas kunskap spreds till landsbygden. Per Wisselgren berättar om en resa i andra riktningen. 1888 fick läkaren Urban von Feilitzen i uppdrag att undersöka sociala förhållanden på landsbygden. Stadsborna ville veta hur folk hade det på landet. Resultatet blev en av de första sociala reportageböckerna. Björn Olsson skriver om ångaren Juana Nancys ”sista” färd, när hon under ett par vinterveckor 1887 skruvades fast i Bottenvikens is och besättningen tvingades överge henne. Men var det verkligen Juana Nancys sista färd? Kerstin Thörn och Kjell Jonsson skriver båda om klassresan. Thörn om bondsonen Bengt Lidström från Kalix, som började sin klassresa med en tredjeklassbiljett till Karlskoga och slutade som ingenjör och samarbetspartner till formgivaren Carl Malmsten. Jonsson skriver om sin egen klassresa från fabriksarbetet i Svartvik till professorsstolen i Umeå. Mer turistisk är Lena Eskilsson som skriver om STF:s arbete med att stimulera friluftsliv. Dess expansion under 1920- och 30-talen var ett folkhälsoprojekt. Genom friluftsliv, gymnastik och motionsidrott skulle hälsan stärkas. Petra Rantatalo beskriver skolresans historia. Bildningsresandet uppstod i Tyskland redan under 1700-talet, men fick sin stora utbredning kring sekelskiftet 1900. 1898 avsatte STF stipendier för folkskoleklassernas skolresa. Den skulle vara en skola i miniatyr och besöka platser och företeelser som eleverna hade läst om under vintern. Sofia Åkerberg skriver om guideböcker, fritidsturistens bästa hjälpmedel. Odysséen kan ju sägas vara den första ”resehandboken”, men det var framför allt från mitten av 1800-talet som de började bli mer allmänna och förhoppningsvis mer träffsäkra i detaljerna. Den som har gjort en resa har något att berätta. Detta bekräftar boken, men idéhistoriker har inte alltid lätt att reda ut vad som har betydelse för den enskilda människan och vad som har ett mer allmänt intresse. Flera artiklar i boken har i varje fall ett gott bildningsvärde. Ljuset kommer från Norge Arvid Viken, samhällsvetare och försteamanuensis vid Högskolan i Finnmark, är redaktör för, Turisme. Tradisjoner og trender. Den är en antologi med 15 artiklar skrivna av norrmän, en britt och två svenskar från universitetet i Karlstad. Sven-Erik Karlsson och Gunilla Lönnbring skriver om att skälen till att människor startar företag och finner att dessa inte bara är ekonomiska. Boken avviker från de svenska böckerna genom sin tydliga turistvetenskapliga ansats. I två inledningskapitel ansluter Viken till postmodern teori. Han vill föra in etiken och estetiken i turismanalysen. Turismen är mer än enbart ett sätt att tjäna pengar. Det finns en ömsesidig relation mellan turismen och den moderna kulturen. Läsare som känner en viss leda vid turismens glättiga ekonomism blir genast uppiggade. Den postmoderna turisten - eller ”postturisten” - vänder sig mot massturismens konsumtion. I dess ställe sätter hon resan i tiden, till historiska platser. Hon väljer det estetiskt sköna i stället för tingeltanglet. Postturisten är självreflexiv och sätter värde på destinationens betydelse för den egna bildningen. Hon integrerar lokala och turistiska aktiviteter och blir således gränsöverskridande. Postturisten är slutligen en lekande människa, hävdar Viken. Med detta synsätt blir turisten inte en speciell, utan en alldeles vanlig människa. Turismen levererar en roll, som vi till och från kliver in i. Vi kan därför tala om en turismkultur, vilket är något helt annan än den ”kulturturism”, som vi talar om i Sverige. Hur skall den lokale turistentreprenören förhålla sig till postturisten? Hur skall attraktionerna byggas upp så att autenticiteten inte går förlorad? I flera artiklar utvecklas och konkretiseras dessa tankegångar genom att fakta hela tiden relateras till olika teoribildningar. Huvuddelen av boken är egentligen en lysande illustration till Karl Marx gamla tes om att ”inget är så praktiskt som en god teori”. Med Vikens bok i handen – som en guidebok till den goda turistattraktionen och den hållbara turistnäringen – kan seriösa turistentreprenörer börja skärskåda den hittillsvarande verksamheten och se vad som behöver ändras. I boken kan vi läsa om turistutveckling i Lofoten; om postmoderna turistupplevelser på Svalbard; hur vikingaskeppen och annan kulturarvsturism sätts in i en ekonomisk tillväxtprocess; hur Hurtigrutten förenar tradition, transport och turism. Viken och britten Stroma Cole avslutar boken med en artikel med den uppfordrande rubriken ”Mot en mer moralisk turism?” Arvid Viken har levererat en akademisk utmaning för oss svenskar! Norges forskningsråd, som har finansierat projektet, kan sola sig i glansen från resultatet. När skall svenska Vetenskapsrådet göra en liknande insats? Den som vill läsa in sig på modern turismvetenskaplig forskning bör läsa Vikens bok. Den bör också föras in i kurslitteraturen i turistiska högskoleutbildningar i Sverige. Studenter som har läst och förstått Vikens bok har fått en god akademisk utbildning! Hans-Erik Olson Artikeln ursprungligen publicerad i Dagens Forskning nr 16, 2002. |
|
|
Adress-Stockholm: Karlbergsvägen 86 B, S 113 35 Stockholm. Adress-Helsingfors: Tavastvägen 153-29, Fi 00560 Helsingfors. Tel: +46 (0)70 - 728 75 65 eller +358 (0)44 - 201 90 50. Skype: Fritidsvetarna. E-post: institutet@fritidsvetarna.com Copyright © 2007. Institutet för Fritidsvetenskapliga studier. Senast ändrad: torsdag 17 november 2011. |
||
